Blogia

afrikakristus

Den Helige Ande sådan Han är

För många moderna kristna är den tredje personen i Treenigheten vag och formlös. Men enligt NT är det kraft som kommer in i oss -- inte som vår egen person inspirerad utan som något Annat. I Matteus 10:19 beskrivs hur Anden tar plats och talar genom oss. Det är inte längre vi som talar utan den Helige Ande.

Detta blir ett bryderi för alla som inte erfarit Andens arbete i oss. Framför allt blir det ett bryderi för alla som endast inbillat sig att Anden arbetat i dem. I väckelsetider florerar dessa inbillningar. För NT och den kristna miljön är det inte alls fråga om sådana upphetsade tillstånd. När en missriktad syn på Jesus och den Helige Ande låter psykologiska och emotionella tillstånd ersätta verkligheten, får vi en kultur som inte förstår.

Hur mycket renare och enklare är det inte att återvända till den miljö Jesus verkar i, den miljö som många afrikaner idag upplever, liksom många latinamerikaner. Det är inte en snygg eller kultiverad miljö. Den Helige Ande är inte välformulerad, reflekterad och snyggt utskriven på datorn för predikan eller föredrag. Det är råare, smutsigare, enfaldigare -- och sannare. När Anden arbetar är det fråga om en främmande kraft som ersätter de psykologiska jagen. Det är inte mänsklig magi utan gudomlig kraftgärning.

Men för oss alla som inte någon enda gång varit med om någon kraftgärning? Ja, vi är fattiga. Vi är långt ifrån nakenheten inför undret. Men Gud vill ha oss till något i vår egen situation. Till vad? Vad kan vi göra?

Vi kan göra goda liv i medvetande om Jesus. Vi kan läsa dagens texter i medvetande om vad Han verkligen är. Vi kan tacka för alla de stora välsignelser vi fått. Vi kan avstå från nyhedendomen genom att tänka på vad Fadern, Sonen och Anden är i termer av gudomlig kraft. Vi kan bekämpa nyhedendomen genom medvetande om det kristna: att hela, att driva ut demoner, att uppväcka döda.

Matteus 10:8

Det är mässa och prästen läser evangeliet för dagen:"Bota sjuka, väck upp döda, rena de leprasjuka och driv ut de onda andarna. Gör allt utan betalning, för också ni har fått det som gåva!"

Sen kommer en lång vältalig predikan om något helt annat, om ödmjukhet, dygder och hur smärtsam ålderdomen kan bli.

Vi har en kultiverad kristendom. För den skicklige moderne och ortodoxe prästen var det tydligen självklart att förbigå hela missionsbefallningen för de 12 med tystnad. Varför? Därför att vi normalt inte ser profeter runt omkring oss som uppväcker döda, botar sjuka och driver ut onda andar. Vi ser det på filmer som mer eller mindre förvanskar kraftgärningarna, får dem att bli konstiga, farliga, oroande eller häftiga i största allmänhet.

Men detta är kärnan i både GT och NT. De ytterligt verksamma processer som Jesus varje dag utför när han går från by till by är precis det han ber sina apostlar att utföra. De ska förkunna att Himmelriket är nära i den alldeles särskilda meningen att leprasjuka blir renade, att onda andar drivs ut och demoner jagas på flykten. Det är inte en moralisk eller metafysisk mening i att Himmelriket är nära. Det är inte en förkunnelse om rena motiv till handlingar eller ödmjukhetens dygd och lycka.

Det krävs en omvändning till en för-kulturell läsning av evangelierna för att detta ska bli tydligt. En ärlighet inför den kärva och kulturellt enkla miljö som hela NT utspelar sig i. Jesus är Guds son i just denna kulturellt enkla mening att han frälser, helar och uppväcker från döden. Det är så Han uppfyller GT och Lagen. För många afrikaner är detta självklart eftersom de lever i mycket liknande omständigheter. Mindre klart då för oss kultiverade troende som gjort substansen i vår kristendom till psykologi och metaysik -- och dygdetik.

En sådan omvändning innebär också en hisnande frihet. Tänk ! Att få se Jesus så som Han verkligen är i evangelierna. Vilken ny förståelse av Paulus teologiska verksamhet ! Det handlar om en konkret frälsning, inte i första hand en finfördelad kultiverad själslig omvändelse. Hela den inre fenomenvärlden ställs nu inför den kraftperson som Jesus är och som apostlarna fortsätter vara.

Kristendom blir i den afrikanska och ursprungliga formen den ständiga konfrontationen med andar och krafter. De kristna är ghostbusters. I varje stund avslöjar våra tillstånd och begär var i andevärlden vi befinner oss. Vi måste rena oss från orena andar, det är något vi vet. Bönen är rening, inte kontemplation på metafysiska teman. Mässan är offer och rening, inte liturgisk plikt eller betalning på en skuld. Det är i frihet och dynamisk helning som kyrkans liturgi ska fungera. Det är i den fysiska omvandlingen från sjuk till frisk, från besatt till fri, från blindhet till seende, som katekes och apologetik ska vara stödjande verksamheter. Annars blir det kultur på distans från Jesus och frälsningens kraft.

Jesus är en kraftperson - inte ett kontemplativt väsen

En person som varit sjuk, varit besatt av onda andar eller varit död och mött Jesus genom den kraftgärning han gjort -- en sådan person är unik i sin kunskap om Jesus. Alla vi andra kan endast prata om Jesus och meditera på Honom. Vi förvandlar emellertid Honom genom att göra så. Vi lämnar Honom helt enkelt.

Därför måste vi återvända till den verkliga kraftpersonen Jesus Kristus. Vi måste läsa Bibeln som den konkreta kraftgärningen från Gud till oss människor genom profeterna, genom änglarna, genom undren och genom de konkreta kroppsliga och andliga processer som är Guds egen historia.

Detta är svårt. Många vill leva med en tankekristendom. Många tror inte ens på kraftgärningar eller demoner. Kvar blir Jesus som ett kontemplativt innehåll. Med goda skäl kan vi kalla detta kraftlös kristendom. Även om kyrkligt engagemang och tillfälliga karismatiska rörelser försöker återvända till en starkare ande, vilket är utmärkt, sjunker vi snart tillbaka i rutin och tankemässig behandling av Jesus.

Vad kan vi göra? Vi vet att uppväckande från döden, utdrivning av demoner och onda andar, heande av kroppsligt eller mentalt sjuka, syndernas förlåtelse i dessa kraftgärningar (inte som en passiv eller teoretisk händelse) är vad Jesus och hans apostlar och hans Kyrka handlar om. Vi ska, som Petrus säger i sitt tredje brev, svara på frågor om vad de kristna tror men kärnan i verksamheten är inte talande utan kraftgärningar.

Hur många av oss kan utföra kraftgärningar? Ytterst få. Vi andra kan leva med kunskapen om Jesus och apostlarna och profeterna som kraftpersoner. Den kunskapen påverkar vårt liv. Så långt är allt gott. Vi bör låta detta räcka alldenstund inte Herren ger dig kraften. Du kan be om kraften. Men ytterst få är utvalda till att praktisera den. Vi andra kan leva i kunskap och bön. Att älska Gud och sin nästa är något vi utför i relation till kraftgärningarna, inte en allmän etisk hållning. Vi har Jesus, profeterna och apostlarna som kraftpersoner i sinnet när vi försöker älska Gud och medmänniskor.

Denna kunskap återfinns idag hos många afrikanska kristna. De har inte transformerat Jesus till ett civiliserat projekt där begrundan och kontemplation och teologisk reflektion utgör kristen verksamhet. De lever med fattigdomen och sjukdomen och söker Jesus i denna situation. De ser Guds kärlek främst som direkt fysisk förändring: att uppväcka döda, att driva ut demoner och hela sjuka. Detta är det andliga för dem. De har inte separerat frälsning från kroppslig och social verksamhet. Befrielse gäller sjukdom, fattigdom, maktlöshet och sorg i ett enda sammanhang. De ser att Bibeln skildrar Guds handlande med människor på just det sättet.

När de kristna kom till Rom förvånades många civiliserade och religiöst aktiva människor över att de kristna kämpade mot så många onda krafter och anropade så många goda krafter. De förstod inte perspektivet. Man kunde iaktta att de kristna var kärleksfulla mot varandra. Men den världsbild de kristna levde i förblev märklig. Detsamma gäller idag. De få verkligt kristna betraktas som vidskepliga. De tror på osynliga makter, goda och onda. Protestantismen betraktar helgonen som vidskepelse och använder inte de kalendrar som anger helgonens dagar. Man ber inte helgonen om hjälp. Man avvisar talet om demoner och onda andar. Man ler lite åt kristna bröder och systrar i Sydamerika eller Afrika eller Asien som ser detta drama med goda och onda andar som cenralt för Jesus Kristus.

Ändå behöver vi återfinna detta perspektiv, detta sätt att leva. Annars stämmer inte Gamla och Nya Testamentet. Vi skulle inte kunna gå med Jesus en enda dag och försöka bibehålla den civiliserade moderna humanismen med kristen grund. Den genomsnittlige biskopen skulle uppleva Herren som en obildad och vild afrikan som tänker vidskepligt och hela tiden är ute för att utföra kraftgärningar. Han skulle upplevas som en karismatiker, potentiellt farlig och någon vi måste hålla ögonen på. Han skulle vara föga kyrklig och svår att lyssna på, ungefär som i Joh. 6.

Den afrikanska kristendomen -- eller den globala söderns kristendom som Philip Jenkins kallar den i novembernumret av First Things, 2006 -- är troligen den som växer snabbast och inom överskådlig tid kommer att påverka kyrkorna i världen. Men sekularismen är en lika stark, om än mer begränsad, kraft och vi kommer att se ett andligt krig pågå. Den verkliga kärleken såsom Jesus praktiserade den, ligger emellertid inom det afrikanska perspektivet.

På St Nicolai dag 

Bienvenido

Ya tienes weblog.

Para empezar a publicar artículos y administrar tu nueva bitácora:

  1. busca el enlace Administrar en esta misma página.
  2. Deberás introducir tu clave para poder acceder.


Una vez dentro podrás:

  • editar los artículos y comentarios (menú Artículos);
  • publicar un nuevo texto (Escribir nuevo);
  • modificar la apariencia y configurar tu bitácora (Opciones);
  • volver a esta página y ver el blog tal y como lo verían tus visitantes (Salir al blog).


Puedes eliminar este artículo (en Artículos > eliminar). ¡Que lo disfrutes!